Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brående blick från klockarstolen. Fältman fick dock sitta
kvar, synbart gripen i sitt samvete öfver att så ha
komprometterat sig.
Efter gudstjänsten höll prästen ett tal till tjänare och
husbönder, trädde därefter för altaret och kallade fram
”ryk-taren Truls Jonasson, åt hvilken sällskapet Pro patria skänkte
sin stora silfvermedalj för långvarig och trogen tjänst”. Och
gamle Truls lydde kallelsen, på en gång skamfull och stolt,
allt folket stimmade, skockade sig och sträckte hals för att
få se honom, och där stod han framför skranket.
Af de granna orden och af Pro patria och allt det andra
förstod han ingenting, men han förstod att det var en
hedersdag, och att Fältman var med, och att Sara nu ändtligen fick
se, att man ändå kunde bli ansedd för något, fast man var
bara ryktare, och han var glad att inte behöfva stå där ensam
på kyrkogolfvet inför hela menigheten: han kände någon,
som tryckte sig in emot hans knäveck, varm och mjuk. Och
så hade han en oklar tanke på gräl och stränghet, och ett
värmande minne af den tysta foderladan och en kall nos,
som bökade bakom hans öra i den tryggaste, tillgifnaste
vänskap, och det stod tårar i de stela torskögonen, när prästen
fäste den hvita medaljen på den mörkblå vadmalströjan, och
ingen kunde säga att Fältman uppförde sig annat än
anständigt.
Hans förman såg icke åt honom ens, klappade icke
detta raggiga hufvud, som grånat i tjänsten liksom hans eget.
men han kände det tryckt in mot sitt högra ben — så
förtroendefullt och välbekant. Och ingen människa hade något
att anmärka; Truls Jonasson och hans hund, de hörde ju
tillhopa, tyckte man. Ja, en gammal fröken, som ägde tre
moppar, men inga barn, snyftade i sin näsduk vid denna syn.
Ty det var något som hon förstod.
Och när Truls Jonasson trädde tillbaka, lyckönskades
han af honoratiores, blef tagen i hand och måste bocka, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
