- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
168

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han sagt A, måste han säga B och taga emot hvad som
skulle komma.

”Är det du, Per?” sade en kvinnoröst, och fönstret
öppnades på glänt.

”Ja, det är jag,” svarade han tvärt och motvilligt, utan
att tillägga något.

”Anna är inte hemma, och jag tror knappt, att hon
kommer hem förr än dager,” svarade rösten i blid ton och
fönstret stängdes. Han hörde ett återhållet fnissande där
inifrån.

Det var som om blodet runnit ut i huden och stuckit
honom med hundrade nålar, det flög upp i ansiktet med en
flammande hetta, och det slog som hammare i alla ådror.

Hvarför hade han frågat? Borde han icke vetat svaret
förut! Borde han icke? Och hvarför slog han icke Malena i
det skadeglada ansiktet? — slog henne med knytnäfven så,
att blodet frustade ur näsa och mun! Det skulle varit en
tröst. Hvarför hade han icke slagit?

Han såg åt fönstret; det var stängdt och jalusien för.
Det var för sent. Så gjorde han alltid. Men han skulle väl
nå dem alla, — alla!

Andedräkten pressade sig fram i sugande drag genom
dessa rörliga näsborrar; det var som om han uthärdat en
smärta, hvilken han måste bita tänderna samman om för
att icke skrika.

Så började han gå framåt gångstigen; benen hittade
vägen af sig själfva, som hästar utan körare. Han var icke
med, han visste icke om han gick eller stod, hans tankar
voro hos henne, som skulle komma hem när det blef dager,
som skulle skratta — också hon — när hon fick veta, att han
varit där. Och hon var icke ensam. Han tyckte, att han
hörde dem hviska och skratta, skratta hvar gång de nämnde
hans namn. Och de kunde icke tala om annat än honom,
det föll honom aldrig in att de kunde tala om annat. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free