Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
morgon skulle de endast göra sig dess mer lustiga, sedan de
fått veta, att han gått ända fram till gården och sökt henne
förgäfves. Och han skulle få stryka ensam omkring i skog
och marker, ensam som en utestängd hund.
Men han skulle märka dem! . . . ge dem ett märke för
lif stiden.
Märka? Ja. Och komma på fästning för det, och sitta
där inspärrad, medan . . .
Nej, var han inte bunden till händer och fötter och
dömd att bli hvar mans narr! Det kom en maktlöshetskänsla
öfver honom; han skulle velat gråta som ett barn, — gråta
och kvida.
Han ville sälja sin själs salighet för detta enda: att ha
henne för sig ensam, äga henne för alltid, taga henne bort
ifrån alla andra . . . Men inte det skrattet! . . . Det, som
hon aldrig kunde låta bli, detta tysta skratt, liksom en fågels
kvitter, och som gjorde, att han aldrig kunde tro henne.
Han hade alltid väntat, att det skulle gå som nu. Just
det var det, som gjort, att han fått henne så kär. Ty när
hon gick ifrån honom, var det som om han aldrig skulle
få se henne mer, och när de träffades igen, var det som om
han sett någon uppstå från de döda; det var som ett himmelens
under, det var att bli glad åt så att han icke visste till sig.
Och han tänkte på, hur mången kväll han gått nere vid
spången i det daggiga gräset, väntat och lyssnat — förgäfves
ibland — timme efter timme; hur han nästa morgon gått tung
och trött till sitt arbete i den tanken, att nu var allting förbi,
och hur han så kunnat möta henne på vägen, rent af en
händelse, sett henne komma där så fin och lätt i sin snygga
bomullsklänning och med en ljus duk på hufvudet, och hur
hon skrattat bort alla hans klagomål och lofvat komma en
annan gång i stället. Och så samma historia om och om
igen. Och denna tungsinthet, som växt och växt tills den
var ett omåttligt lass att draga på! Han tyckte, att hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
