Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men morgonen kom som om ingenting händt, och där
nattvaket slöt, tog arbetet vid. Hans hår var icke grått och
hans ansikte icke gult — likt den gamles där hemma, —
hans kraft hade icke vissnat bort, och han var den samme
som i går.
Men alla tankar voro döda, allt lif var dödt, det fanns
endast ett: gärningen. Det som skulle göras. Han själf eller
hon. Det kvittade lika mycket hvilketdera, nu.
Han ville tala vid henne först. Kanske fanns det
räddning ännu, men han trodde det icke.
När kvällen kom, satt han åter på tråget i brynet af
skogen. Han väntade tålmodigt, tilis han såg henne komma,
och först då hon var nära invid honom, reste han sig.
”Jösses! ... Jag blef så rädd,” skrek hon till.
”Du blef inte rädd för mig, du blef rädd för det du
går till. Du skäms!”
”Hvad skulle jag skäms för?”
”Jag har någonting att säga dig,” sade han utan att
bry sig om hennes fråga, — ”sätt dig här och låt oss tala.”
— Han visade på kalktråget, där han suttit.
Hon svarade ej.
”Du har varit tillsammans med mig så många kvällar,
att det är väl ingenting att betänka sig på,” sade han sträft.
Hon blef haj. Det fanns något i detta ansikte, som
skrämde henne och tvingade till lydnad.
”Jag sätter mig här,” svarade hon och satte sig på
en sten.
Han tog åter plats på kalktråget.
”Du har inte så ondt om en fästman nu för tiden,”
började han efter en paus.
”Jag tänker det kan göra detsamma hvad jag har eller
inte har,” genmälte hon med tvungen sturskhet.
”Såå? Men mig gör det inte detsamma.”
Det kom intet svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
