Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tunt som ett löf. Men Docka, hon va nu då riktig som hon
skulle, som väl va. När dom så kom in igen tebakars, så
ba Petronella, att han skulle hålle igen yga, mens hon ömse
kjol, för att gå till prästen, å dä gjorde’n å så regalt, att hon
mått’ nypa’n i armen, för att få’n att titte upp igen. — Men
den lede har då så många sätt att fördärfve folk. Ätter en
stunn, när dom skulle öfver en stätta, kunde’n inte hålle sej,
utan skulle ’sta å titte bara en endaste smul på bena hennes,
men sen gick han, som om dä gällt att gå i grafva. Dä
hvar-ken halp att läsa Fader vår eller välsignelsen invärtes. Till
sist tog han i hop me’ bordsbönerna, men int’ vart’n nå
gladare för dä. ”Ja, anden ä’ villi’ men kötte’ ä’ svagt,”
sa han högt som för att styrke sig. ”Amen,” sa Petronella
å neg. Hon trodde, att han hatt en betraktelsestund, å dä
hadde’n å hatt, fast just inte en åf de vackra. När dom kom
halfvägs, så mötte dom Sven Erik Svensson i Skärhult, som
körde i åktyg å hadde en blomkvast i knapphåle’.
”Hvart gäll’ kosan så tidt?” frägte han.
”Te prästen för att ta ut lysning,” svarte Petronella.
”Kan dä int’ göres om?” frägte Sven Erik.
”Jesses!” sa Petronella å blef blo’ro’ i syna. Å
be-träffanes Johannes så vart han så ända gla’, att han tänkte
skrika ja me’ däsamme, men så kom han att tänke på kon,
på grisen å på dä andre — för små smulor ä å brö’ . . .
”Ja’ kom först,” sa’n drygt.
”Strunt i dä,” sa Sven Erik. ”Ja’ ha tänkt, att om
Petronella å ja’ lägg’ i hop våra två ingärden, så blir dä rikti’
grannlåt åf!”
Petronella visste rakt inte te sig. En töcken ätterfrågan
va’na inte van me’, å om Sven Erik å bare va en lillbonne,
så va’n ändå en bonne — å en s/orbonne kunde hon nog
aldri’ få––-för till dä hadde’na för lite’. Hon hadde längta
å trängta att bli bondmor nu i snart tjugo år. Johannes hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
