Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råkade han att rispa upp en studie med den. ”Det är också
ett dumt ämne, de ha gifvit oss,” ropade han då och kastade
bort värjan.
”Hvad tycker du? Gustaf Adolf var på det hela taget
en tarflig kung, var han inte? Inte alls pittoresk, bara kyller
och grått — och tjock och fet och religiös! Nej, tacka vet
jag Erik den fjortonde, det var en snobbig kung — siden och
mårdpälsar, båtfärder i månsken, rödt skägg som jag — pin
vräkigt! Jag skall måla honom ...”
Så följde stora penseldrag i luften. Figge målade allra
bäst i luften. Och det dåliga lynnet var genast borta.
Han trallade på sin visa: ”För flickor vill jag varna,
ty falsk är hvarje mö”, och han frågade Ulf om de inte skulle
gå ut och äta mat. Alltid hågad för att äta ”möen mad og
god mad — man är inte skåning för ro skull”.
Svante Ulf hade äfven tid till annat än arbete. Han syntes
ute i damsällskap, var ”du” med de kvinnliga eleverna, kände
matnyttiga familjer i staden, var bortbjuden, var älskvärd och
omtyckt och var föremål för skvaller och små historier.
Det var redan tre år, sedan ryktet först kom ut, att han
var förälskad i fröken Dina, maskeradens gudinna. De hade
varit tillsammans på landet, där hon målade för honom
-naturligtvis inte för att lära sig måla, sade hennes väninnor.
De trifdes godt i hvarandras sällskap. Han glömde sig
i timtal kvar vid hennes staffli, talade med sin elev om annat
än om hennes konst, och — det var det allra mest
komprometterande — han bar hennes målarskrin, då de följdes åt.
Och fast man ibland långa tider ej hörde af skvallret, så dog
det likväl aldrig helt och hållet. Sedan Dina blifvit elev vid
akademien, syntes hon ofta i Ulfs sällskap och språkade med
honom förtroligt och obesväradt som med en gammal vän.
Han log öfverlägset åt det halfva dussin smågossar som
sprang efter Dina, akademiens sol, och som ständigt voro i
vägen för hvarandra. Han visste att han hade intet att frukta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
