Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnen en ny friskhet och åt våra bekymmer en mindre ledsam
uppsyn. Utför man i ensamheten ett arbete, är det nästan
alltid starkare, än det annars skulle blifvit. De böcker, man
läser och begrundar i skogsdjupen eller vid hafvet, inför den
eviga snön eller i den blommande ängen, vid forsens eller
furornas brus, de gifva de fullmognaste tankeskördarna, och
de naturintryck, man under sådana stilla tider upplefver, äga
större fasthet och fyllighet än några andra. Ty man ger sig
aldrig så helt åt naturen, som när ensliga dagar bilda en
pärlrad, där hvar dag blir den andra lik, men hvar dag för
sig är ett skönt och rundadt helt.
De, hvilka frukta ensamheten, emedan de vänta att där
känna sig mera ensamma — de hafva rätt och orätt. Ty
det är midt ibland människor, som man — genom sitt
individuella skaplynne eller öde — är vidast skild från dem;
det är i den befolkade öknen, luften är mest fylld af
tungsinne. Men inför naturen som inför döden — den största
ensamheten och den mest orubbliga nödvändigheten — tvingas
vi att taga afstånd ej blott från dagens oro, men från oron
i vårt eget öde. Dess grundlinjer varda större, men dess
enskildheter mindre, liksom förhållandet blir med ett från
en höjd skådadt landskap. Det mer eller mindre af smärta
eller salighet, med hvilket tillvaron fyller våra dagar, det
mer eller mindre dugliga dagsarbete, med hvilket vi fylla
tillvaron — till båda återvända vi, från den ensamma
kontemplationen, med ett mildt, ironiskt leende. Vi kunna nu så lätt
göra oss döfva för de stämmor, hvilka kalla oss in i dagens
oro och söka öfvertyga oss om, att också vi där tehöfvas.
Vi sönderslitas nu mindre af de kvalfulla ljuden från vår
egen eller från andras själ. Ty vi hafva insett, att det
största kval dock endast är en liten droppe i ett stort haf,
liksom den största lycka endast en snabb glimt i en liten
droppe.
Den själ, som i tystnaden haft mod att blicka in i sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
