- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 18. Anne Charlotte Leffler; Ernst Ahlgren; Alfhild Agrell; Georg Nordensvan; A.U. Bååth; Ellen Key /
312

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skepsis gent emot ”den världsomfarna sagan om det goda”,
andra gången — som i Ormuzd och Ariman — erkänner han,
”att godheten i from, föraktad, narraktig gestalt” var den,
som sådde korn på den kallnande jorden och högg plankan
till hus, eller, med andra ord, att den möjliggör människolifvet
under jordens villkor. Godheten, också i den lägsta dräkt,
är den, ”hvilken ensam församlar, där allt förskingrar;
hvilken ensam bygger där allt förstör” — men omedelbart
därpå utbrister han:

Ack och ändå
hvarför är den goda dum —
hvarföre den kloka ond —
hvarföre är allt en trasa —


I hela hans diktning, i dess mest glänsande genialiska
fantasier, sådana som Ramido Marinesco, i dess enklast
folkliga, dess mest idylliska, sådana som Kapellet, —
öfverallt är det brottets eller lidandets gåta, som rör sig på djupet
i hans själ. Han går till rätta med tillvarons grund och
frågar sig, om Gud är oförmögen att dana lifvet annorlunda,
eller om han icke vill det, och i sina ögonblick af djupaste
ångest utbrister han om det högsta väsendet: ”Jag ville
nedfalla för det med alla mitt väsens krafter; jag ville älska, jag
ville förintas af hängifvenhet för det, af lust därtill, af evig
och oförbrännelig håg för det! Jag ville dö för dess lif, att
det måtte lefva.” Men dess gåtor kan han icke genomtränga
och allra minst den, i hvilken hans skapande fantasi, hans
känsla, hans genomträngande reflexion från tidiga ungdomen
med brinnande lidelse fördjupat sig: brottets mysterium.
Liknande människolynnet vid en damastduk med dess matta
och blanka figurer, utbrister han: ”Gud väfver. Men fråga
icke, likväl, hur han gör med brottslingens fasoner för att
få dem till blommor. Han svarar dig icke på sådana frågor.”

Från medvetandet att allt här är en trasa, ”att intet är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/18/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free