Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasimänniskan är lifvet däremot plastiskt, ett ler, hvilket hon i
dag omdanar från den form, hon gaf det i går. Detta gör
henne i stånd att ständigt idealisera sin egen ställning och sin
egen stämning, att dikta om det förflutna, för att lämpas efter
det närvarande. Ingen äger omdiktningens förmåga i så hög
grad som den, hos hvilken fantasien och fåfängan, reflexionen
och känsligheten, dialektiken och svagheten ingått de
hemlighetsfulla föreningar, hvilka tillhöra Hamlet-naturens
kännetecken. Almquist var i hög grad en sådan natur. Men denne
Hamlet var ytterligare sammansatt, genom att i honom fanns
ett stycke af en don Quixote, som stundom dref till
handling. Sedan fick Hamlet brådt att utplåna spåren efter don
Quixote. Den fäderneärfda advokatenergien, den lifliga
inbillningskraften hjälpte Almquist att bli så grundligt
karaktärslös, som han visade sig vid hvarje tillfälle, då det gällde
att bära ansvar för sina handlingar. Sålunda bortresonerade
han afsiktligheten i ”Det går an”; sålunda försvarade han sitt
myckna slarf som rektor med att framhålla sin förmåga att
göra skilda saker på en gång! Sålunda intalade han sig, att
han kunde prästvigas och emottaga prästerlig befordran, ehuru
han var en utpräglad fritänkare, och han lugnade sitt
samvete med samma jesuitiska skäl, som i våra dagar brukas,
att kyrkan är Guds egendom och icke prelaturens, samt att
man således, som Almquist, kan lofva att obrottsligt och
utan reservation lära den ortodoxa läran, men i hjärtat
bestrida den. Och slutligen blir detta Almquists omformande
af verkligheten den enda möjliga förklaringen till den slutliga
tragedien.
Oaktadt enkla och måttliga lefnadsvanor, saknade
Almquist all hand med penningaffärer. Hans ekonomiska
ställning blef, trots hans eget oerhörda arbete, trots hans vänners,
särskildt L. J. Hiertas, och hans brors, sedermera
generaldirektör Almquists, bemödanden att hjälpa honom, allt mera
förtviflad, och den fasta, väl lönade plats, som kunnat rädda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
