Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan tvifvel hjälpte fantasien honom snart att se
optimistiskt på sig själf och sitt rykte, att omdana det förflutna
och närvarande så, som han önskade, att det skulle vara.
Och när han drog sig mot hembygden igen, månne icke denne
Hamlet i ljust hade lyckats för sig alldeles göra om det
förflutna, utplåna vanäran och nära villan att en gång med
heder återse hemlandet? Tvifvelsutan var det till dess strand,
hoppet vaggade honom med böljebruset ur Odyssén, denna
hemlängtans eviga dikt, hvilken var den sista, hans döende
händer omslöto.
Hans dotter hann ej komma till Bremen, medan han
ännu lefde. När hon kom, hade den ende, som helt spränger
gränser, gjort den mot begränsningen kämpande anden fri.
Och så fullständigt hade den store utjämnaren, den
demokratiske panteisten döden, gjort sitt verk, att dottern ej kunde
finna faderns graf, redd som den var bredvid andra samtidigt
jordade fattiglik. Sedan kistorna uppgräfts, igenkändes
emellertid hennes fars genom några purpurröda rosor, dem
sjukhusläkaren fäst på kistlocket, emedan han sett, att när hans
unga hustru ställt dem vid den okände gamles bädd, erhöllo
den döendes blickar en glans af underbar rörelse.
Äfven tillfälligheten är stundom en stor symbolisk diktare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
