Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijerstam. — Hedberg. — Josephson
så, att själens onda botas, utan hur klyfningen i hans väsen
gör honom mera disharmonisk än någonsin, i det att grubblet
alstrar ett slags tankevampyr, som han till hvarje pris
måste fly. Han säljer Jesus, och i gudamänniskans offerdöd
räddar sig den olycklige jordträlen, opererande bort sin
pestböld. Det är i samvetskvalen, i ångesten vid korset, där den
himmelska kärlekens ädlaste frukt blir den högsta jordiska
smärta, som isen smälter och Judas värmes af frälsarens
oändliga medlidande. ”Det var en känsla af enhet, af hvila,
af fullt harmoniskt lif. Och denna enhet, den fann han äfven
i allt omkring sig. Striden var slut, det var icke längre tvenne
skilda makter, som kämpade om honom, de voro blott olika
former af en enda, allt genomströmmande makt, en makt,
som rörde sig inom honom, bindande honom samman vid
hvarje skepnad af lif, lärande honom att förstå allt och känna
med allt och älska allt.”
Denna tolkning af Judas och återlösningsproblemet, icke
alltid så klart genomförd som den är vackert tänkt och
djupsinnig, karakteriserar Hedberg. Dikten har poetiska detaljer
— hösten med sin djupa symbolik. Och i Jesus återuppväckes
Rembrandts Messias, de fattiges och osälles mästare.
Sångerna förefalla som grubblarens bekännelser, men ’
ock som den ensamme och energiske vandrarens
milstenar på hans väg till målet, röjande en härdande
själf-pröfning, som i arbetsprodukten ser en sporre till idel nya
och djärfvare grepp. Han är odlaren, som fäller skogen
med aldrig tröttade yxhugg, men i hvars öra skogens dolda
ekon städse brusa och kalla. Och ändå blir han ingen
misan-tropisk Rousseau, hvilken hellre lyssnar till dessa ekon än
till lifvets förvirrande larm. Lifvet, som lockar och gäckar,
som skänker oss drömmen och krossar den, är och förblir
hans älskade, med alla illusionernas, alla hans längtans och
drömmars skiftande drag.
Kulten af det varande och vardande, som i förståendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
