- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
46

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

par ord : öfverst datum och därunder Broder Tore. Sedan var
sidan oskrifven.

Och jag såg på daton att det var skrifvet under den
mellantid, som jag icke kände.

Hvad jag gjorde eller sade, under det jag betraktade detta
papper, det minns jag icke. Men jag vet, att det sade mig
allt. Här hade han setat och tvungit sina tankar till ro för
att skrifva mitt namn, och medan redan mörkret nalkades
hans själ, hade han tänkt på mig. Han hade kämpat denna
förtviflans kamp för att kunna stanna på den rätta sidan
om den gräns, hvilken skiljer människa från människa. Men
den mörka makten i hans inre hade segrat lika
hemlighetsfullt, som när det sista andedraget blåser den döendes sista
ord bort. Det var, som om jag förstått hvad han velat
säga, anat hela det kval, som fyllt honom och tagit honom i
sitt våld. Och på samma gång gick igenom mig som en blixt
af lycka vid tanken på, att han i sin djupaste nöd hade velat
tala till mig. Det syntes mig, som om ingen kunnat visa mig
större heder.

Utan att Reinhold märkte det, tog jag det lilla
pappersarket och stack det innanför min rock, medan mina ögon
skymdes af tårar.

Men när jag nu sitter här och skrifver för att glömma
mig själf och allt, som vållat mig ve, då stiger för mitt minne
dragen af denna vän, hvilken jag aldrig skall återse. Det
är, som lutade han sig fram ur skymningen, och med armarna
stödda mot bordet framför mig, betraktar han mig medan
jag skrifver. Han nickar till mig, och jag känner, att mitt
öde, utan att jag vet huru, är bundet vid hans. På något
besynnerligt sätt känner jag äfven detta som en heder, och jag
ser med öppna ögon in i det mörker, hvilket förenar de
människor, som lidit af lifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free