Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
hvilken fyller oss i mörkret, när vi stå ansikte mot ansikte
med det okända, som hejdar våra steg och tvingar oss att stå
stilla, medan vi med ansträngning af alla krafter vilja tvinga
oss förbi den makt, som tager gestalten af en människa, hvars
anlete vi ej kunna urskilja, men hvars röst når oss i
ensamhetens tystnad.
Och medan denna sagoscen fyllde min fantasi, såg jag
plötsligt kiart och tydligt ett upplyst rum. Det var fylldt med
gamla stela möbler med mässingsbeslag och randiga
öfver-drag. En hög säng med hvitt täcke och på gafveln en
gudinne-bild i ljust, inlagdt trä stod mot den ena väggen, och midt
emot denna vägg satt i en soffa under ett porträtt af en ung
dam med en enorm hårkorg och långa, gyllene örhängen en
gammal, fin gumma. Hennes hufvud var täckt af en hvit
spetsmössa och hennes axlar insvepta i en rosig schal.
Hennes hand låg mot handen på en liten sexårig gosse,
hvilken blickade upp mot hennes gamla ansikte, och hans
undrande ögon vidgades, när hon berättade om mannen, som
skulle resa hem och mötte Gråkappan i skogen. Med en
underlig rysning märkte jag, att det var jag själf, som setat
så en gång, och jag kom ihåg, hvad det säges betyda, när
en människa ser sig själf. Men denna känsla var endast en
förbigående. En underlig ro uppfyllde mig, och jag hörde
icke längre hvarken ljuden från gatan eller min hustrus röst,
som berättade slutet af sagan om Gråkappan för mina barn.
Allt utom och inom teg, och i denna tystnad slöto sig mina
ögon af sig själfva, och jag visste, att jag domnade bort.
Jag sof icke. Ty jag minns att mina gossar kommo in
till mig, och som om de förstått, att de icke skulle störa mig,
kysste de mig utan att tala, och den äldste stängde dörren,
när de gingo ut.
Sedan minns jag ingenting, förrän jag vaknade ur min
underliga dvala vid att min hustru stod framför mig. Hennes
ansikte var alldeles blekt, det uttryckte den skräck, som jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
