Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Medusas Hufvud
som mindes jag det från min barndom, och det ger mig en
underlig förnimmelse, när jag tycker mig känna igen det
intryck man erfar på platser, hvilka gömma på minnen. Jag
går på de raka gångarna under höga träd, från hvilka bladen
falla, och min fot trampar på en matta af gulrödt skiftande
blad, som knastra när jag går öfver dem. Luften är kylig
och klar, ett och annat blad tappar sitt fäste och faller mot
jorden, och när det långsamt seglar ned genom luften, träffas
det af solens strålar och glänser som en stjärna i sitt fall.
Bakom byggnaden ligger en lång smal allé. Där är marken
osynlig, emedan träden strött som ett helt tjockt täcke af blad
däröfver, och här regna de fallande bladen ned, när vinden
går genom trädens kronor. De böja sig tillsammans, så att
de bilda ett hvalf, hvilket glesnar alltmera, lämnar plats för
en blå himmel, på hvars midt hänger ett enda hvitt, glänsande
moln. Vid slutet af denna gång står en stenbänk under en
väldig tall, och tallens grenar äro kraftiga, vridna och
energiska, sträcka sina knotiga, egendomligt oregelbundna lemmar
mot himmelen med en djärf struktur, som erinrar om ekens.
Denna gång minns jag helst, när jag tänker på, hur
denna flydda oktober månad hösten kom och begrof
sommarens prakt. Aldrig har förgängelsen synts mig så härlig.
Aldrig har någon vår synts mig gifva så ljusa löften som dessa
klara, melankoliska höstdagar. Jag minns, hur träden började
skifta på ett alldeles särskildt sätt. Som en kvinna, hvilken
kommit i den ålder, då sinnena hetare än i ungdomen bränna
och längta i hennes blod, pryder sig med de starkaste färger
för att draga till sig de blickar, hvilka hon fruktar skola
glömma henne för att i längtan vändas mot andra eller med
resignation taga emot den vinter, som kommer, så syntes
mig jorden denna höst pryda sig med en rikedom af färger,
som var slösande, öfverlastad, men bedårande rusig i sin rent
sinnliga prakt. Färgerna syntes ökas som på trots mot
förgängelsen, tilltaga i brutalitet, omärkligt öfvergå i mörkare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
