Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
all t mera sorgmodiga. Det var, som om själfva
alstringskraften eller uppfinningsförmågan tröt, och en morgon låg
det frost på marken, och träden sträckte kala grenar mot
himmelen. Hela utsikten var förvandlad. Som på en vid
slätt, synlig för alla förbigåendes blickar, låg gården naken,
beröfvad det hölje af löfverk, som en gång väckt våra
hemkänslor, när vi första gången trädde inom dess grind.
Men det underliga var, att vår hemkänsla var ändock
icke borta. Som om den varit bofast på detta ställe, utom
hvars hägn jag vet, att jag aldrig skall komma, följde den
med årstidernas växling och stannade kvar. Med en underlig
känsla af hemfrid och harmoni tog jag emot vintern, som
nalkades. Kvällarna blefvo långa, och vintern började sitt
nordiska, stränga regemente. Luften blef kulen och grå.
Novembers rusk och blåst stängde oss inne.
Jag minns från denna tid egentligen eftermiddagarna, då
luckorna stängdes. På landtligt vis äro nämligen alla fönstren
försedda med luckor, och den stund, då dessa skola stängas,
delar liksom min dag i två hälfter. Alltsedan höstens prakt
var borta, och naturen visade det ogästvänliga ansikte, som
föregår vintern och snön, började jag märka, att något af
min gamla oro kom tillbaka. Det var, som om själen så länge
vants vid oro och missmod, att den ej längre kunde gå i andra
fåror än dem, hvilka mitt "détraquement" en gång gräft.
Men när luckorna stängdes, försvann åter oron. När jag
på alla sidor känner mig omgifven som af fasta väggar, är
jag tryggare, och på ett underligt sätt förnimmer jag denna
ensamhet med de mina, hvilken intet kan störa, och när
regnet strömmar ned öfver de bara träden och i strida bäckar
rinner i gårdens rännilar, då går jag ut om aftnarna, och jag
väljer till min promenad den sida af byggnaden, där våra
fyra rum gå i fil innanför de stängda luckorna. Slutet och
tyst ligger det stora huset framför mig, intet ljud hörs utom
af regnet, som faller ned, och blåsten, som skakar i trädens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
