Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
Det lockar mig med minnena om stora städer, yppig natur,
nya människor, stor konst, lyckliga samkväm och ändlöst
svärmeri. Mitt blod brusar, som ville det härma iltågets
snabba fart, och när jag hör maskinen, tycker jag, att dess
ljud påminner mig om slående jättepulsar. Den blir till en
symbol på människokraften, som eröfrar världen och lägger
naturen bunden för sina fötter, och de rullande hvita molnen,
hvilka långsamt splittras i mörkret, taga gestalt af ljusa andar,
hvilka byta form och försvinna. Men i samma nu minns jag.
hvarifrån tåget kom. Jag minns staden, från hvilken jag for,
och en ångest griper mig, att jag ännu en gång skulle låta
hoppet om människors vänskap och gunst locka mig bort från
den vrå, där jag är ensam. Åter vänder jag mig om mot de
lysande ögonen, som från den gamla byggnaden se ut i
mörkret, och när jag ser dem, känner jag, att de draga mig
till sig. Jag går in till de mina, och när jag åter sitter där
inne, glömmer jag mörkret utanför, glömmer de tankar, hvilka
lockat mig att åter gripa efter skuggor och sken, undrar endast
öfver, hur det kan vara möjligt, att jag i ett främmande hus
erfar en så oblandad hemkänsla.
Och när barnen gått till ro, sitter min hustru vid pianot
och sjunger. Hennes röst fyller med mjuk och varm klang
hela rummet, och hennes sång väcker minnen, tankar och
drömmar. Det är en gammal rysk visa: ”Kära moder, sy
ej på den röda sarafan.’ Jag minns, att jag hört, att
sara-fanen är en röd mössa, hvilken den ryska bondflickan bär som
brud, och att sången är en dialog mellan den gamla modern
och den unga dottern. "Äfven jag har dansat, älskat såsom
du, nu min röst har tystnat, jag är gammal nu." De enkla
orden nå mitt öra med en förunderlig klang, jag har aldrig
kunnat höra dem utan med tårade ögon. Som i en dröm
minns jag de känslor, hvilka jag en gång hyst mot min
hustru. Jag minns, att jag känt hat emot henne. Gåtfullt som
lifvet själft synes mig detta minne. Utan att hon vet det, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
