Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
platser och stumma hälsat det nya året. Jag har setat vid min
hustrus sida och med hennes hand i min känt det nya året
komma och det gamla året gå. Jag har setat ensam i mitt
rum med min klocka på bordet, och medan tankarna sysslat
med godt och ondt, från det som varit, hafva mina ögon följt
visarens gång. Och aldrig har detta klockslag klingat utan
att gifva eko i min själ. Aldrig har jag vetat, att denna stund
var inne, utan att erfara denna namnlösa känsla af tidernas
stämma, som med ljusa och mörka varsel fyllt mitt bröst.
Ute i salongen hänger högst uppe vid panelen ett gammalt
väggur. Det blef mitt efter den dag, då jag såg min faders
ögon slockna i döden. När jag då satt vid hans bädd och
tigande lyssnade på sorgeljuden omkring mig, då drogs jag
första gången af döden, och jag tänkte på, att den första af
oss, som skulle följa honom, kanske var jag. Ingen af mina
närmaste har ännu gått den väg, som han gick, men på min
vägg knäpper det gamla uret sina sakta slag. Det slår
långsamt och med pauser, som vållade hvarje nytt klockslag det
en ansträngning, ungefär som när en sjuk har tungt att draga
andan. Sedan jag blef äldre, har jag alltid haft en besynnerlig
känsla gent emot detta ur. Jag tycker, att jag på dess tafla
kan läsa mitt eget lif i minuter. Ty uret är äldre än jag. Det
har knäppt takten till min barndoms lekar, till min ungdoms
sträfvan och drömmar, det har mätt ut åt mig hela min lycka
och hela min sorg, som det under skolåren mätte lekens
och arbetets timmar, och det finns icke en ställning, som dessa
visare kunna intaga, hvilken jag icke igenkänner, och som icke
minner mig om minuter, hvilka när de gingo förbi kanske
syntes mig utan värde.
Allt buller har tystnat i huset, ljusen äro släckta, endast
i mitt rum och sängkammaren brinna ensamma lampor. Mary
har gått till hvila, och med hennes hand i min sitter jag vid
bädden. Vi tala icke, men som stigande och fallande vågor
omsväfvar oss känslan, att det nya året skall komma. Minnena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
