Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O-.., O-
o
O"-.-O
o
.•o–...
o*
Ur Medusas Hufvud
stiga upp inom oss, och vi tala ord, som efteråt lefva kvar inom
mig endast med minnet af en vek klang, hvars mening jag icke
kan erinra, jag väntar på något af den underbara känsla,
hvilken vid detta tillfälle alltid plägat fylla min själ. Jag hör
den sakta knäppningen i uret, hvilken betyder, att snart skall
timmen slå. Men känslan vill icke infinna sig. Som med
ängslan letar jag därefter, men jag kan icke finna den. Jag
ser på min hustrus anlete, som vändt emot mig hvilar mot
kudden, och jag undrar, om hon kan se på mig, att jag
ingenting känner. De tolf slagen ljuda mildt och darrande, nästan
tvekande, och när de tystnat, böjer jag mig ned och kysser
Marys mun. Omfattande hvarandra, tala vi varma och milda
ord, till dess att jag känner, hur det skymmer för min blick,
och med samma känsla, som när jag var barn, och min mor
läste aftonbönen med mig vid min säng, går jag in för att
kläda af mig.
Det faller öfver mig en besynnerlig ro, som hvarken är
varm eller kall, endast full af den känslan, att ingenting mera
kan hända mig. Luckorna stänga för fönstren, och
midvintersnatten släpper icke en skiftning af dager genom deras runda
hål. Jag tänder mitt ljus och släcker lampan, och med staken
i hand stannar jag mekaniskt i salen och kastar en blick på
den gamla klockan, som ville jag se dess första rund kring
urtaflan på det nya året.
Men plötsligt stod jag stilla, och en rysning gick genom
hela min kropp. Jag gjorde ett försök att bortförklara den
eller lugna mig själf med ett förnuftsskäl. Jag behöfde det ej.
Ty hvad jag såg, oroade mig icke. Det endast slöt sig som
ett nytt led i den serie, hvilken fullbordade min egen visshet.
Och som jag lugnt och oförfäradt sett mitt eget öde i ansiktet,
betraktade jag de svarta visarna, som stannat. Jag höll min
egen klocka i handen, och jag visste, att öfverallt utom här
var en timme förbi af det år, som hälsades med jubel af alla
dem, hvilka det gamla svikit. Men den gamla klocka, som
5. — Nationallitteratur. 19,
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
