Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur äktenskapets Komedi
skulle önska, att du velat det, så vore min orätt mindre, och
jag skulle icke döma mig själf så djupt, som jag gör, men
som jag icke kan uttala i ord.
Men ändå kände jag mig bedragen, kanske icke af dig,
men genom dig. Jag var bedragen på hvad jag hoppats, att
du alltid skulle kunna skänka mig, nämligen på glädjen i
lifvet. Vet du det, Bob, att när jag kom att älska dig, var
det mest därför, att du hade glädjen med dig, hvar du kom
och gick. Jag behöfde det, Bob, jag behöfde det. Ty mitt
sinne är tyngre än ditt. Det glömmer icke så lätt, det glömmer
aldrig. Det mesta af hvad jag tänker, kan jag aldrig säga,
och det blir så tungt allting, när man skall gå och bära det
inom sig och aldrig kan tala därom.
Då kom du i min väg, Bob, och jag tyckte att världen
var full af solsken från den stund, jag såg dig. Du tog allt
som kom och allt som var så lätt, som om du varit stark
nog att bära hundradens bördor, och jag kom till dig, därför
att jag var så glad öfver, att du kunde bära mig, och att
jag ingenting behöfde känna af allt det, som var tungt och
styggt.
Så kom detta, som jag icke vet, hvad det var, och som
förändrade dig. Jag såg, att du var en annan, än den jag
hade tänkt, och jag drog mig inom mig själf och började se
på dig som med andra ögon.
Minns du vårt första samtal, Bob, när vi voro förlofvade?
Minns du det? Jag minns ej, hvad vi talade om. Men jag
minns, att du plötsligt blef sådan, som jag aldrig hade sett dig,
och du sade mig, att ditt lynne visst icke alltid var sådant,
som du visade det för världen. Du såg så underligt trist
och bedjande ut, när du sade det. Och jag minns, att jag
bara blef så rädd. ”Säg inte det, Bob,” sade jag. ”Säg
inte det! Jag kan inte tåla, när en människa är melankolisk.
Du vet inte, hvad det gör mig ondt, när du säger så. Du
skall alltid vara glad och god, och hela vårt lif skall vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
