- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
88

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf af Geijerstam

”Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka.
Ty jag vet ju det, att ingen har förstått sig på mig mer än
du. Ingen af alla människor, som jag talade med, när jag
kände mig så ensam och eländig och tyckte, att allting skulle
brista inom mig.”

Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot
pannan.

”Det är borta nu,” säger hon. ”Och allt är så lugnt
och klart. Men nu ska du veta en sak till.”

Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så
ljus och så djup, som ville hon låta mig se ända till botten
af hennes själ.

”Du skall veta, hvad som var det allra värsta,” sade
hon. ”När jag gick och tänkte på, att jag skulle dö och följa
Sven, och när jag tänkte på det så, att jag tyckte du gled
bort ifrån mig och allt gled bort och jorden var öde och tom
då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag trodde,
att jag skulle bli tvungen att göra det själf. Det var det allra
värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöfver det. Det har
Gud lofvat mig.”

”Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?"
sade jag.

Jag ryste öfver mina egna ord, och jag kände, hur
stämman var nära att svika mig.

”Det vet jag inte,” sade hon, i det hon åter lutade
hufvudet ned mot min arm. "Jag vet bara, att jag aldrig
behöfver göra det själf.”

Hon teg, och jag fann icke ord för att svara henne.
Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes
henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare
och yngre, och lugnet, hvilket efterträdt hennes förra febrila
oro, gaf åt hvarje hennes rörelse en förtroendefull
smeksamhet, hvilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.

När hon gått till sängs och jag kommit in för att säga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free