Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Boken om Lille-Bror
Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru,
innan jag for till mitt arbete. Det var första maj, och vi hade
talat om att på något sätt göra barnen en glad dag, som förr
seden varit i hemmet. Det var mig också först omöjligt fatta,
att hvad jag hört kunde äga någon verklighet.
Jag begagnade därför den tid, jag hade öfrig, innan tåget
skulle gå, för att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt
för den glada dagen. Naturligtvis var det något öfvergående,
sade jag för mig själf, där jag satt i kupén med mina paket.
För att få tiden att gå tog jag fram mina tidningar och
försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde mig
att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min
ängslan icke skulle bli mig öfvermäktig, åtminstone medan
jag satt i kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto
starkare kände jag, hur oron låg på botten af allt hvad jag
företog mig. Tankarna ville icke följa med ögonen, som
mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte jag,
att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten
till den andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for
det igenom mig: ”Du far mot det du fruktat. Du kan icke
neka, att du ständigt har fruktat. Aldrig har du trott, att hon
skulle lefva. Du har bara velat intala dig själf detta. Nu är
stunden inne, och du undkommer den icke.”
Ett onaturligt lugn föll öfver mig. Kanske kom detta af,
att jag nu for mot den sista vissheten, inför hvilken jag kände,
att all kamp skulle vara slut. "Gud, skall hon dö,” mumlade
jag, ”måtte hon då få dö utan plågor!” Och fortfarande
undrade jag öfver, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig
om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att
någon skulle vara mig till mötes, men där fanns ingen. ”Då
lefver hon ännu," tänkte jag med samma egendomligt klara
lugn. Och i nästa stund tänkte jag: "Kanske är just detta
ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag icke
ville bli uppskakad här inför främmande ögon.” Men äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
