Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
inför denna möjlighet bibehöll jag samma underliga
känslolöshet. Långsamt började jag gå hemåt, tungt steg jag uppför
backen. Jag blickade upp mot fönstret, och jag tyckte mig
ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd efter
sin första sjukdom, öfver den svarta klänning, hon numera
alltid bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod
vidöppet. Hon lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte
förr hade kommit att se upp, och hon darrade af ifver att få
glädja mig med, att hon var uppe och kunde gå själf. Detta
minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot
fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka
mig välkommen.
Då gick den tanken upp för mig: ”Under mera än ett
och ett halft år har du väntat, att hon skulle dö, och sörjt
henne, som om hon redan vore borta, nu kan du icke känna
längre. Sorgen har bränt bort sig själf, slocknat i sin egen
låga, och endast askan är kvar.”
Kort därefter stod jag i sängkammaren och såg, att min
hustru var medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog
hennes hand och försökte tilltala henne. Jag förstod, att allt
var förgäfves, och gick ned för att själf få tala med doktorn
i telefon, icke därför att jag trodde, att han behöfdes, utan
därför att jag tyckte jag måste det. Han lofvade att komma,
och sakta gick jag åter upp för trappan, i hvilken ljudet genom
de öppna dörrarna från sjukrummet nådde mig af min hustrus
andetag, hvilka tycktes härska ensamma i hela det tysta huset.
Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes
lyssna. Jag lade min hand på hans axel och tänkte gå förbi
honom. Men gossen hejdade mig.
"Hvarför snarkar mamma så underligt?” sade han.
Han blef röd, som om han sagt något opassande, och
försökte le, utan att lyckas.
”Det brukar höras så,” svarade jag, ”när en människa
är nära att dö.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
