Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
ningar, hvilka syntes börja i ansiktet och därifrån fortsattes,
till dess att de skakade hela hennes kropp. Vi kunde ingenting
göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga anfallen.
Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra
lugnet återvände, men medvetandet återkom ej. Ännu i
nära två dygn låg hon i samma dvala, hvari jag först hade
funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade
upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och
skälfvande på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens
dödsbädd. Jag visste, att jag då sett samma syn, från ansiktets
och munnens forvridning till lemmarnas darrning och de
krampaktigt sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes
ord: ”När jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven."
Jag kom ihåg, att jag lett för mig själf, när jag hörde dessa
ord, och förklarat dem som ett uttryck af öfverspändhet.
Nu, när de hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt.
Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga det så säkert,
om hon ingenting vetat? Var detta sammanträffande blott en
slump? Och kan man öfverhufvud kalla allt för slump,
hvilket man vill slippa ifrån att förklara?
Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott
ut för att få luft eller hvila. Jag satt med gossarna framme
vid sjuklägret, och vi hviskade till hvarandra, talade ord, som
aldrig skulle komma igen, och som ingen af oss längre kan
minnas. Jag sof i kläderna på bädden bredvid Elsas, min
lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam
vaken, för att sköterskan skulle få ro och jag åtminstone
skulle äga minnet af några timmar, då ingen mer än vi två
funnits i dödsrummet.
Det sägs om den döende, att hela hans lif rusar honom
förbi, strax innan slutet inträder, och det bör väl vara så,
att man då ser allt, hvad man själf lefvat, kanske i ett nytt ljus.
För min del vet jag, att den sista natten, när det så långsamt
blef dager och gossarna uttröttade gått till ro, då såg jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
