Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Boken om Lille-Bror
mitt eget lif och allt hvad hon och jag upplefvat med
hvarandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att af allt,
som hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst
bort söka glömma, och glömt just det, som jag först af allt bort
skrifva upp i mitt minne. Jag hade lagt på minnet, när hon
talade enligt min egen önskan, och glömt allt, hvad hon talade
emot densamma. Medan jag trodde mig göra allt för henne,
hade jag därför endast arbetat för mig själf och min egen
lycka. Allt hvad jag hade lefvat samlade sig i denna tanke
som i en enda brännande punkt.
Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu,
när den gråa dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand
af morgonrodnad tecknade sig rundt kring fästet. Af mig
själf och af egen fri vilja hade jag aldrig sökt mig dit, endast
sträfvat att komma bort därifrån och glömma, att allt sådant
fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika
litet om världen nu, som när jag först vaknade till lif i denna
värld full af motsägelser och, undrande öfver allt hvad jag
mötte där, tog mina första steg. Alltid hade jag gått omkring
med något af undran inom mig. alltid med en känsla af att
hvad jag upplefde endast till hälften ägde verklighet, alltid
liksom sträckt mig framåt från det som var mot det obekanta
som komma skulle. Alltid hade jag drömt om lyckan, och
lyckan hade för mig aldrig visat sig annat än i formen af ett
hem. Denna lycka hade jag vunnit, vunnit den, som blott
en bland tusen gör, men döden, på hvilken jag aldrig velat
tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min lille gosse
med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog,
böjde han sig öfver mig djupare än förut, slog sina svarta
vingar om mitt hus och släppte mig icke förr, än han från
mig och de mina tagit henne, som var oss dyrare än allt i
lifvet, därför att hon var oss dyrare än lifvet själft.
Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag,
och det ville icke bli verklighet för mig, att det var min hustru,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
