Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
som låg här och skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade
hennes tunga och läppar med vatten, och jag betraktade
hennes drag, till dess att det blef svart för mina ögon och
jag ingenting kunde se. Men henne själf tyckte jag mig vara
nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för
mig, skildt från allt, hvad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade
och tumlade med hennes eget lif, då visste jag, att där var
jag med. Där fanns jag, sådan som jag aldrig skulle se mig
själf och ingen mer än hon någonsin kunde se mig.
Och under det mina tankar så kretsade kring allt hvad
vi båda lefvat tillsammans, glömde jag mig själf och såg endast
henne. Ung och hängifven kom hon mig till mötes, men under
all lycka, som strålade omkring henne och gjorde hennes steg
lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare, därför att
det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna minnas,
att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras.
Hon var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag
kom, då det blef en grymhet att söka tvinga henne att lefva.
Hon kunde icke sörja till en tid och sedan glömma. Hon
kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid känslan af
hennes öde, borde jag hafva vetat, att hon talade sanning
alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och
omöjligt. Och allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden
öfver hennes läppar och hon bad mig att få dö.
Hvarför hade jag icke låtit henne få det? Hvarför hade
jag försökt tvinga henne emot hennes vilja och öfver hennes
förmåga? Förstod jag då icke, att det endast var genom
en oerhörd öfveransträngning, som hon under två långa år
kommit och gått i mitt hem, lett med oss. som ville le, lekt
med oss, som ville leka?
Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man
vara grym, endast genom att man icke kan se riktigt klart?
Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
