Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––––––––––– ––––––-—■ inr—w i ■ i rV
GUSTAF af Geijerstam
Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon
hade ändå talat. Krampaktigt grepo vi hvarandras händer,
och våra tårar runno, icke af sorg, men af glädje, att vi åter
hade hört hennes röst.
Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från
denna stund låg det som ett afsked i hvarje min, hvarje rörelse
och hvarje ord. När hon hörde våra röster, slog hon upp
sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång hade gjort, och
vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var
medveten om våra smekningar.
Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat
säga, att det var honom hon såg och til1 honom hon gick.
Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande
efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått.
Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång
hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig öfver
henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det
icke, och med ett uttryck af outsägligt lidande sjönk hon
tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger
upprepade hon samma försök. För hvarje gång fick hennes
ansikte detta uttryck af förtviflans vanmakt, och för hvarje
gång blef det mera hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon
oss icke längre, men som om det dock var något, hon ville
säga, innan hon för alltid gick bort, något, hon icke kunde
dö utan att ha fått meddela de efterlefvande. Det var förfärligt
att åse hennes kamp och ännu förfärligare att kanske gå
miste om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned öfver
henne, och i förtviflan hviskade jag en bön i hennes öra.
Då slog hon upp sitt öga emot mig, och jag såg, att hon
hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida lif
berott af hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.
Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån,
som ännu ingen röst har ljudit i mina öron. Den var svag,
så att jag blott med svårighet kunde urskilja den. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
