Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Nils Tufvesson och Hans Moder
i hvardagsstugan. Han såg sig omkring och fick intryck af.
att han stod inför en domstol, och att de, som sutto där,
kommit samman för att döma honom. Där sutto Ola Persson
och dennes hustru. Midt emot dessa båda sutto två andra
män. Nils såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk.
Det var Anders Olsson och Jesper Svensson, de samma,
hvilka först varit med och funnit Elin. Ensam i hörnet, där
den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.
I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde
höra, hur den gamla klockan pickade. Ensam förde hon
ordet, som om hon velat påminna dem alla om att tiden gick.
Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på
Nils. Icke en min i dennes ansikte undgick hans kloka blick.
I dag var nämndemannen en helt annan, än när han för blott
ett par dagar sedan for från Möllinge, sedan han första gången
stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig satt han på sin
stol, och den breda underläppen sköt fram öfver hakskägget.
I denna stund visste han. hvad han ville göra. och hur han
skulle sköta sin sak.
Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins
fader. Utan att han flyttade sin blick märkte han, att alla i
rummet voro högtidsklädda, samt att han själf glömt påtaga
kyrkrocken. när han for till prästen.
”De ha kommit för att döma mig,” tänkte han än en gång.
Då bröt Ola Persson tystnaden.
"Sätt dig, Nils,” sade han kärft.
Nils satte sig tafatt och rädd, som hade han egentligen
bort förblifva stående. Åter hördes uret, som med hackiga
knäppar berättade för alla, att tiden gick.
”Vi har tänkt som så,” började omsider Ola Persson,
"att när det nu dröjt med begrafningen, ville vi alla se Elin,
innan kistan spikas igen. Och vi ha väntat, till dess att du
kom, därför att du skulle kunna vara med. Du, som var
hennes man, är ju ändå den första i sorgen.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
