Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
björkar omkring. Han längtade efter de trånga sunden, där
gäddan stod på lur bakom stenarna på bottnen. Han längtade
efter sädesfälten och de blomrika ängsbackarna. Ja, han
längtade till och med efter människorna och tyckte, att de varit
snälla emot honom, därför att de gifvit honom mat och dragit
honom fram. Så oemotståndlig var denna hans längtan, att
Sammel for ut till hemtrakten på själfva midsommaraftonen
och fick stå och trängas i förn på en solstekt ångbåt många
timmar, innan han ändtligen kom i land.
När han så steg utför landgången ned på bryggan, då
visste han, att i de fina kläder, han bar, och det nya
hakskägget, som han lagt sig till med, skulle ingen känna igen
honom. Trygg och utan att hälsa gick han fram genom
mängden af människor, som stod vid bryggan, log för sig
själf och undrade, hvad de alla skulle tänka, om de visste,
hvem den ståtlige sjömannen var.
Sammel kände igen dem på bryggan allihop, både
lotsarna och deras hustrur, som kommit öfver från Gråskär,
både nämndeman Johan Eriksson och bonden Karl Andersson
och fiskarn Anders Sjögren. Österman från Norrhofva gick
där också och stapplade på skrala ben, och hustrurna hade
de med sig. Litet gamla hade de blifvit alla. men Sammel
kände igen dem ändå, fast åren nog hade bitit på somliga.
De kände inte honom, och Sammel gjorde sig rak i ryggen
och gick förbi. Högre upp på backen stod ungdomen i tät
flock. Det var flickor i midten och pojkar, som stodo
omkring. Flickorna kröpo in under hufvuddukarna, och deras
ögon och munnar lyste skrattsjuka fram som blommor ur
blad. Pojkarna betraktade dem, och någon sade något. Men
ingen vågade röra dem.
Där var det svårast att gå förbi. Flickorna på hans tid
hade väl blifvit gifta, tänkte Sammel, ty dem såg han inte till.
Af pojkarna fanns det dock ett par, som han mindes och
kände igen. Men hur det var, gick Sammel förbi också dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
