- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
122

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf af Geijerstam

Omkring honom var luften klar och frisk. Och flickan följde
honom. Hon gick med hufvudet mot hans axel och lät
honom kyssa sig på mjuka läppar, så ofta han ville. Skogen
slöt sig omkring dem, och inom båda lekte och sjöng all
naturens segerjubel.

Men när solen redan lyste öfver den nya dagen, då låg
Sammel framstupa med ansiktet mot marken och grät, så
att hela hans starka kropp skalf. Flickan satt skrämd i
soluppgången och visste icke, hur hon skulle trösta den
för-tviflade mannen, ej heller hvarför han grät.

II.

På så sätt gick det till, att Sammel, som farit jorden
rundt och lefvat som storkarl i främmande hamnar, kom
att bli bofast i eget land, hvilket han aldrig var under den
tid han gick ur hand i hand som allas dräng, lefde på allas
mat och fick lof att lyda alla.

Så skulle det emellertid nog aldrig ha blifvit, om den
flicka, Sammel dansat med på midsommarnatten, varit vid
sina sinnens fulla bruk, när han mötte henne. Så var
emellertid icke fallet. Ty just när Sammel kastade sina ögon på
henne och makade sig fram till hennes sida, satt hon tyst
och grubblade öfver, hvarför en ung dräng, hvilken hon jämt
mött och följt i hagarna, endast dansade med henne en gång,
för att det skulle så vara, och sedan svängde sig på loggolfvet
med andra flickor. Det var harmen och ögonblickets
upphetsning, som kastade henne i armarna på den främmande
sjömannen. Och när Sammel sedan, lycklig och kär, tog
bostad i byn och svor på, att Hilma kunde han aldrig glömma,
då möttes de unga tidt och ofta, och deras kärlek var snart
känd af alla både i byn och längre bort. Österman i
Norr-hofva svor som en ryss, när han fick höra, hur det var fatt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free