Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Skogen och Sjön
”Jaså,” svarade Sammel förlägen, steg in och stängde
dörren. ”Jag såg honom inte.”
Då berättade Hilma, hvad som händt, och hon kunde
inte hämta sig från sin förvåning, när hon såg mannen lugnt
sätta sig ned och utan att synas höra henne endast stirra
framför sig, som om han grubblat på en svår gåta.
”Då är jag fast här då?” kom det till sist.
”Gud, Sammel, det var du väl förut?”
Mannen såg upp och förstod icke, hvad han själf sagt.
”Det har sin riktighet,” sade han och skrattade.
För sin död vågade han icke låta hustrun ana, hvad
han tänkte. Men han märkte, att han varit nära att röja
sig. Därför gjorde han sig ett ärende ut med att gå och ösa
båten, som blifvit half med vatten efter nattens regn. Vinden,
klipporna och hafvet förtrodde han, hvad han förteg i
sitt hem.
"Nu kan jag aldrig gå ifrån dem,” sade han högt, ”och
komma bort, nu när gubbens pengar är slut och hon därinne
bara har mig att lita sig till.”
Sammel öste båten läns så häftigt, att han blef svettig.
Därefter gick han in, som om ingenting händt, och satte sig
till middagsbordet. Hela tiden undrade hustrun öfver, att
han inte tog vid sig mera för pengarna som gått, men glad
var hon, att han ingenting sade.
Så började isen lägga sig, och alla båtar, som förut stått
i sjön, drogos upp på land. Nordanvinden kom med snö, isen
lade väg mellan öarna, och fyrarna slocknade mellan skären.
Då gick Sammel en dag den stig, hvilken ledde upp till
lotsarnas utkik. Vädret var sådant, att han måste trefva sig
fram i snön för att finna stållinan, hvilken han behöfde för
att hålla sig rak mot blåsten, som hven fram ifrån norr.
Sammel gick ibland sina egna vägar, och vid sådana tillfällen
var han föga nöjd, om någon störde honom. Men som han
nu gick, kände han, att stållinan ryckte bakom honom, och
9. — Nationallitteratur. 19,
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
