- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
135

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ur Skogen och Sjön

Därmed tog Sammel öfverrocken, slängde den öfver sig
och gick ut.

"Hon tror, att jag är tokig,” mumlade han. ”Låt henne
tro det.”

Sammel går ned på isen, han går och går och vet icke,
hvart han ämnar sig. Han kommer ihåg, att isen ligger, och
att det är många mil till sta’n. Dit kan han alltså icke komma
i kväll. Ute är det skumt, och byggningarna på skären ligga
tysta och mörka, som sofve de vintersömnen. Nu har han
gått öfver fjärden och ser ljus brinna ur ett fönster. Där
ligger värdshuset, och där går Sammel in. Där finns ingen
utskänkningsrätt om vintern, men brännvin finns. Och
bekant folk kan få det fram.

Sammel är kronans lots, och han får fram, hvad han vill.
Tyst dricker han glas på glas, och oron domnar inom honom.
Han tycker sig sitta i en höghvälfd sal, hör musik i luften,
och han ser dans omkring sig. Dansen blir till vågor, och
på vågorna flyger han ut i världen. De, som sitta omkring,
le åt hvad han säger. De finna ingen mening däri. Men det
är också likgiltigt. Det gör godt att få skratta. Därför skratta
de. Och Sammel skrattar själf. Det är han, som för ordet.
Det är han, som kan visorna. Därför sjunger han. Det är
han, som för skutan. Och hon går för förlig vind.

Tullvaktmästarna äro där, två stycken, gamla, trogna
källarkunder, som kunna stå för ett glas, fiskköparn, som
bor härute om vintern, och skollärarn. Postmästarn har
också kommit till, värden sitter själf vid bordet och slår i.
Det gör ingenting om varorna gå åt. Ty det är Sammel
som bjuder. Han för själf skutan, och hon går för förlig
vind. Ingen har någonsin trott, att Sammel, som gick för
sig själf och såg dyster ut, kunde vara så rolig.

Sammel är lycklig, när han går. Han är full, men reder
sig gör han, och vägen hittar han. När han kommer ut,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free