Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf af Geijerstam
veta, hvad dåligt samvete är. Mycket hade han aldrig fått
lära, och hans natur var som sjöfågelns kropp. Den kan
dyka i dyn, utan att något fastnar på fjädrarna. Sammel gick
därför genom lifvet och diktade sig fram, som han alltid
hade gjort, följde sina nycker och vacklade mellan inre
anfall af växlande öfverlycka och människoraseri, och att
kamraterna byggde sig hus och blefvo täta karlar med pengar
på banken och hyresgäster om somrarna, det rörde honom
inte mer, än om det varit jordbäfning i Kina. Satt han vid
sin butelj och sitt glas, var det ändå han, som förde ordet,
och stod han vid ett roder, då visste han, att ingen kände
skärgården som han. Han ensam var i stånd att föra fartyg
på leder, där han aldrig hade varit med båt. Ty Sammel
hörde till dem, hvilka lukta ett undervattensgrund, innan
han skrapat på det med kölen.
Det fanns bara en man på jorden, som Sammel inte
tåide, och denne önskade han också allt ondt, som uttänkas
kunde. Och denne man var den beskedlige Norman.
Norman blef Sammels fixa idé, och Sammel kunde aldrig höra
hans namn, utan att komma i feber. Från början härledde
sig denna motvilja af det enkla faktum, att Norman var
fetlagd och säflig i sina rörelser. Sedan kom Sammel under
fund med, att kamraten var högfärdig och dryg, och
slutligen ansåg han sig ha bevis för, att Norman kröp för sina
öfverordnade. Att han arbetade för att få sitt eget, tyckte
Sammel icke heller om, än mindre att kamraten syntes vara
på väg att lyckas. Dålig sjöman var Norman också, det svor
Sammel på, fast han såg ut som en skeppare med sin
hak-krans, sin breda mun och de djuptliggande ögonen. För
resten var han en skrymtare, påstod Sammel. Ty aldrig
ville han vara med och roa sig ibland folk, så att det syntes.
Men hemma gick han och lullade och söp, det visste Sammel,
och när han det gjort, dängde han gumman inom fyra
väggar, och hon dängde honom tillbaka. Ty hon var stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
