- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
200

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tor Hedberg

och nu, i aftonens stillhet, drog det nästan som en fläkt af
vår genom rymden. Men i tystnaden förnams ett nästan
ofattligt ljud, ett hemlighetsfullt rasslande, små, bortdöende
suckar, liksom en klagan från osynliga väsenden, som
sväf-vade kring i rymden, — det var bladen som lossnade och
föllo inne i dunklet mellan stammarna.

Plötsligt ryckte kvinnan till och såg upp. I samma
ögonblick betogs hon så häftigt, så öfverväldigande af höstens
hela sorg. Hon hade sett den skrida fram dag för dag, steg
för steg hade hon följt den på dess härjningståg, och hon
hade tänkt, många gånger hade hon tänkt och sagt: ”Nu är
det höst igen!” Och likväl var det som om hon nu först, i
detta ögonblick, verkligen förstått, att det var höst,
oåterkalleligt, utan återvändo.

En egendomlig känsla uppfyllde henne, det välkända
landskapet föreföll henne i detta ögonblick så underligt
främmande, hon tyckte, att rymden, som öppnade sig mellan
de glesnande grenarna, blifvit större, vidare, och såg på henne
med en frågande, gåtfull blick. Hon undrade öfver denna
fråga, hon var icke säker på om hon förstod den, men hon
kände, nästan med ångest, att om hon också gjorde det,
hade hon intet svar att gifva.

Och alldeles försjunken i sig själf satt hon och stirrade
ut i kvällen, och hennes blick följde mekaniskt ett vissnadt
blad, som långsamt sjönk ner genom luften. Det föreföll
henne så sorgligt, så förfärligt sorgligt, detta fallande blad,
att hon var nära att brista i gråt.

Hon tvang sig att fästa sin blick på en liten skara, som
drog fram på vägen, hvilken följde bergets sluttning åt.
Främst gick en ung flicka, med snabba, otåliga steg, nyfiket
seende sig omkring.

Hon tänkte med en bitter känsla af afund:

”Hon skall till Jerusalem — kanske för första gången.
Hvad hon är glad och lycklig! Säkert är hon icke mer än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free