Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit förr i kyrkan, men Elsa undrade öfver att hon fann sig
vara densamma som förr, hon hade nästan väntat sig att
detta ögonblick på en gång skulle förändra hela hennes lif,
och hon förstod icke riktigt, att denna akt gjort förhållandet
dem emellan till ett annat än det var förr.
Middagen hade i början en något tryckt stämning, ingen
kunde säga hvarför — det var kanske brudens allvarliga
ansikte som gjorde det —, men den tog upp sig mot slutet
och blef både glad och i synnerhet bullersam. Gummorna från
Torpa voro med och sutto vid bordet; mamsell Tompson var
klädd i en ny, svart sidenklänning och hade förts till bordet
af en liten torr arrendator, för hvilken hon mot middagens
slut fattade en sådan vänskap, att hon — i förblommerade
ordalag — berättade för honom, att hon i hemlighet led af
ett krossadt hjärta. Lissan och Lina sutto tillsammans vid
den nedersta bordsändan och voro tämligen besvärade af
det stora sällskapet, dock icke mera än att de gemensamt
kunde förarga sig åt mamsell Tompsons skrytsamt visade
världsvana.
Då och då såg Lissan äfven bort mot den andra
bordsändan, där de båda nygifta sutto på hedersplatsen, och då
skakade hon på hufvudet och tyckte, att allt icke var som
det skulle vara. Hon såg så fin och blek och förnäm ut,
den där lilla fröken, och så olik alla de andra. Så olik
honom också! — Ja, måtte hon bara göra honom lycklig!
Så gick hon till rätta med sig själf och förebrådde sig för
långsinthet och förutfattad motvilja, och hon lofvade sig själf
att försöka hålla af henne lika mycket, som hon höll af sin
stora gosse. Men om hon inte gjorde honom lycklig, då ...!
Det tyckte äfven Ek, när han då och då stal sig till en
blick på sin hustru, att hon var så olik alla de andra, liksom
så långt borta ifrån dem, att han kände sig både stolt och
rädd vid den tanken, att hon nu var hans, helt och hållet
hans. En gång kom hans blick att fästa sig vid hennes hals,
14. — Nationallitteratur. 19.
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
