- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
213

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ur På Torpa Gård

IX.

Femton år hade förgått sedan den dag, då Elsa lämnade
Torpa.

Alltsedan hon gifte om sig, hade han endast två gånger
under denna tid haft underrättelse om henne. Den första
gången hade han genom Erika fått sig tillsändt ett porträtt
af sin dotter, taget då hon var tio år gammal. Han hade
först tänkt vägra att taga emot det, men så hade han med en
hastig ätbörd ryckt det till sig och stoppat det i fickan. Då
han kom hem till sig, hade han länge setat och betraktat det.

Att det var hans barn, den där flickan i den korta
klänningen, med det burriga håret och den högtidliga
porträttminen, bakom hvilken dock ett leende tycktes ligga
på lur! Det föreföll honom så underbart, att han knappt
kunde tro det, och då kände han det som ett bittert hån, att
allt hvad han ägde af henne var denna stumma, liflösa bild

ett porträtt, ett fattigt porträtt! Han längtade efter
att se henne, höra henne tala och skratta, ty hon kunde nog
skratta, det såg han på den där minen i ansiktet. Hans dotter
— tio år — en stor flicka!

Men ju längre han såg på porträttet, dess mer
utplånades de barnsliga dragen, och ett annat ansikte trädde fram
i dess ställe, ett blekt ansikte med ett blondt, slätt hår och ett
par stora, spörjande ögon, en smula böjdt på den fylliga
halsen, så att det bildade sig ett veck där i det fina skinnet.
Han ryste till, blef plötsligt hård till sinnes och lade bort
porträttet.

Och sen kunde han icke se på det, utan att det där andra
ansiktet trädde fram och skymde undan det verkliga, tills
de sammansmälte med hvarandra, så att han icke mera kunde
skilja dem åt. Då lade han bort porträttet och såg icke mera
på det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free