- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
216

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

• O-*,.

Tor Hedberg

kört därifrån. I detsamma tåget stannade, var det som om

det klämde till om strupen på honom, och han ryckte hastigt
upp kragen, så att knapphålet gick sönder.

Han såg en ung flicka stiga ur en tredje klassens vagn,
och i detsamma hans blick föll på henne, gick det en stöt
igenom honom och han blef alldeles blek: det var ju Elsa,
Elsa från den tid, då hon var hans fästmö. Denna likhet
gjorde ett förfärligt pinsamt intryck på honom, men så länge
hon stod där borta, gaf den en så fullständig illusion, att
han glömde verkligheten och tyckte sig flyttad tillbaka till
den tiden.

Hon stod och såg sig omkring; hon höll en liten nattsäck
i handen, och ansiktet såg så blekt ut mot den svarta
sorgdräkten och det uppslagna floret, att det gjorde honom ondt;
så fick hon ögonen på honom och närmade sig långsamt,
med tvekande, rädda steg. Men han stod orörlig kvar och
bara såg på henne; ju närmare hon kom, dess mer försvann
dock illusionen, och han vaknade upp till verkligheten igen.

Nej, det var icke Elsa, det var en annan — det var sant,
hans dotter!

Det kändes nästan som en missräkning.

Hon stannade ett par steg från honom och väntade; då
han fortfarande icke rörde sig, började hon med en röst,
som darrade lätt:

Ӏr det? . .

Hon tystnade åter, visste tydligen icke hur hon skulle
fortsätta.

Då återfick han ändtligen rörelseförmågan, han märkte,
att stationsinspektoren stod och betraktade dem nyfiket, och
fick plötsligt brådtom att komma därifrån. Han tog ett steg
fram emot henne, tog nattsäcken ur hennes hand och sade
helt tvärt:

”Ja, det är jag, låt oss raska på nu bara!”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free