- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 19. Gustaf af Geijerstam; Tor Hedberg; Ernst Josephson /
218

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tor Hedberg

basröst han hade, och skägget sedan, men blicken föreföll
henne god, ehuru en smula tungsint, och ingaf henne
förtroende. Hon började så småningom erfara en känsla af
iugn och trygghet, där hon satt bredvid honom; det var
någonting att stöda sig mot, och hon hade trott sig stå
alldeles ensam i världen.

Han satt och körde, med blicken riktad rätt fram, så
snart han kände att hon såg på honom; han var ovanligt
glad, och en smula stolt äfven. Då han trodde att hon såg
bort, kastade han i smyg en blick på henne.

”Det var en vacker häst,” sade hon, då tystnaden
slutligen började blifva långvarig.

”Ja,” svarade Ek helt förtjust. ”Är det inte? Förstår
du dig på hästar?”

Denna gång gick det helt ledigt att säga du, hvilket han
förr knappt kunnat få öfver sina läppar.

”Nej,” skrattade hon till, ”inte alls, men jag tyckte
det var en vacker färg.”

Ek blef så glad öfver detta lilla skratt, att han icke fäste
sig vid det där om färgen, ehuru han annars ansåg, att man
aldrig borde bry sig om färgen på en häst, endast om ryggen
och benen.

”Ja,” sade han med öfvertygelse, ”det är en utmärkt
häst.”

Åter sutto de tysta en stund, så frågade han:

”Vill du inte slå upp det där ... det där floret?”

”Jo,” svarade hon en smula förvånad, men trodde sig
så förstå honom och slog upp det med ett flyktigt leende.

”Så ja!” utbrast Ek helt belåtet och satte sig högre upp
i sätet. Det var nästan som om det där floret hade skilt
dem ifrån hvarandra.

Det var en vacker afton; solen hade nyss gått ned,
och den fallande skymningen hade mjuka, rödaktiga
färgtoner, i synnerhet bort åt väster, där himlen ännu var ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:43:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/19/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free