Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O1
„•ö***-. .-o^«
Tor Hedberg
kom in i salen, var Anna redan där. Hon stod borta vid
fönstret, med ryggen vänd åt honom, och nu, i dunklet, som
rådde inne i det stora, höga rummet med dess små
fönsterlufter, och då han icke såg hennes ansikte, slogs han åter
af den nästan illusoriska likheten med modern. Han gick
direkt fram till bordet, tände ljusen och sade:
”Kom nu, du kan nog behöfva få en bit mat i dig!”
”Tack,” svarade hon, ”jag är just inte mycket hungrig!”
Eks hand darrade till, då han tände det sista ljuset.
-”Nå, nå,” sade han hårdt, ”det här är inte heller att
förakta! Du skall inte behöfva slita ondt hos mig!”
Dessa ord hade han aldrig glömt, de voro som en ständigt
smärtande tagg i hans sinne, och all den bitterhet, som under
dessa år legat och grott hos honom, ville tränga sig fram på
hans läppar i en ström af osammanhängande ord. Han
tyckte, att det var hon, som stod där borta, och nu skulle
han få säga henne ... ja, hvad, hvad var det han ville säga
henne?
Hon hade hört, att det låg en dold hänsyftning i hans
ord, och hon anade, att den var riktad mot modern. I
detsamma försvann den hemkänsla, som börjat insmyga sig i
hennes sinne, och hon ångrade, att hon någonsin hade kommit.
Han gick häftigt upprörd bort öfver golfvet, tills den
djupa tystnaden tvang honom att stanna och se på henne.
Hon hade rätat upp sig, ansiktet var blekt och läpparna
hårdt slutna, och då han mötte hennes blick, måste han slå
ned sin. Han stod en stund kämpande med sig själf, så gick
han fram till henne, tog hennes hand och sade ödmjukt:
”Kom nu, du gör mig så ledsen, om du inte vill äta
något första kvällen du är hemma hos mig!”
Och sedan sökte han hela kvällen med en blyg, något
otymplig vänlighet försona sina sårande ord, och då han
slutligen lyckats förjaga det där misstänksamma uttrycket i
hennes blick, blef han strålande glad och narrade henne till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
