Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
man både tid och rum, alla bekymmer, alla omsorger, alla
trassliga tankar, och man lefver på ett alldeles särskildt sätt,
så intensivt, så enkelt, så ursprungligt; allt annat försvinner,
det finns inte längre något annat än den snöhöljda skogen,
med tunga drifvor på grenarna, med hemlighetsfulla djup,
med brus och med tystnad och hundarnas glada skall
och spåren i snön, som man följer upp och ned, in i snår
och ut på gläntor, bukter och cirklar; lifvet, det underliga,
sammansatta lifvet är långt borta, och man tycker sig
förflyttad långt tillbaka i forntiden, då våra förfäder ströfvade
fria kring i skog och mark; instinkter vakna, om hvilka
mans annars knappt har en aning, den vilda otämda naturen
griper med en betvingande makt, kommer hjärtat att klappa
af jägarlifvets fröjder, fyller sinnet med skogens äfventyr.
För mig är jakten inte bara jakt; då jag, med bössan på
ryggen och hundarna slitande i kopplet, ser den sista
stug-knuten försvinna bakom träden och den stora
vintertystnaden skrider mig till mötes ur skogen, är det, som om jag
gick för att lefva ett förflutet lif, gick rätt in i den gråa
forntiden.”
”Och på samma gång,” fortsatte han efter en stunds
tystnad, ”och det är det märkvärdiga, kan en klar, stilla
vinterdag, eller helst en vinterafton, då solen går ned, få
mig att drömma och fantisera om framtiden, icke min egen,
utan människornas, hela lifvets framtid, och det ligger just
inte annars för mig. Jag tycker, att det nästan är som en
bild, en aning, ett förebud om hvad som skall komma.”
”Den eviga köldens period, menar du!” skämtade
doktorn.
”Nej, inte kölden, men stillheten. Det är i stillheten
det ligger. Det tycker Ella också.”
”Jaså, är din fru en lika inbiten vintermänniska?”
Oskar Röding rodnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>