Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
kom dem att känna sig ädelmodiga i stället för otacksamma.
Som dock någon gång uppreste sig i trots emot dem och då
icke var möjlig att få bukt på, och som aldrig — och det
var det enda, hvarigenom hon imponerade på dem, — aldrig
grinade. Han hade redan då misstänkt, att den ringaktning,
som Oskar tämligen ostentativt lade i dagen gent emot henne,
var mera tillfällig än djupgående, och att han nog höll till
godo med henne, då inga manliga kamrater funnos att tillgå.
Hos sin patient i dag hade han fåfängt sökt igenfinna något
af den fjortonåriga flickan, om inte möjligen håret.
”Det gick väl så småningom, förmodar jag,” fortsatte
Oskar Röding — ”men första gången jag fick en aning om,
att hon var något annat för mig än en barndomsvän, det tror
jag var den där julen, det är nu två år sen. Och sen tog
det till, först blef hon så besynnerligt främmande för mig,
och så blef hon som en helt annan människa, som jag så
småningom lärde känna igen, och så på våren, då tog det
till alldeles förfärligt, å, Herre Gud, hvad jag var olycklig!”
”Så, du var olyckligt kär!”
”Ja, ser du, för hon var alldeles densamma gent emot
mig som förut, så förtvifladt kamratlik, och det blef för mig
en alldeles olidlig pina. Hon blef för mig som en
dubbelmänniska, för den andra, den goda vännen, kamraten, den
var alldeles borta, eller den trängde sig fram, så snart jag
var tillsammans med henne, och hånade mig, slog kallt vatten
öfver mig, kom alla de heta orden, som jag gått och fantiserat
upp i ensamheten, att stocka sig i halsen på mig och gjorde
mig tafatt, förvirrad, kom mig att skämmas. Å, hvad jag
hatade hennes handslag och hennes sätt att säga ’du’. Jag
började till slut rent att undvika henne för att i ensamheten
åtminstone äga henne helt och ostördt, henne, kvinnan, som
jag älskade, som jag icke alls kände så väl, men som jag
längtade att känna, eröfra, göra till min.
Så gick sommaren och hösten, och det blef icke bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
