Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Sånger och Sagor
handla efter sin egen vilja. Då smalt trotset i sonens ansikte,
och han grät länge vid Stigs bröst. Stig lade sina armar
omkring honom och lät honom gråta; vek och kraftlös och
liksom ett viljelöst barn kände han sonens gestalt, men dock
kände han sig själf för trött att kunna hålla honom fast.
Så drog sonen bort, och Stig Hök bodde allena i sin
låga stuga nere i bygden.–––-
För tredje gången skakade han askan i sin hand.
Åter hade år gått. Stig Hök hade blifvit gammal och
började lefva i sina minnen; en dag gick han åter upp till
Hökstugan, där han icke varit alltsedan sonen drog bort.
Men nu gick han den branta vägen, därför att den var
minnenas väg.
Men se, då han stod framför byggnaden, försiggick det
något sällsamt inom honom. Han mindes intet, hvarken af
sin sorg eller sin glädje; det var honom, som såge han stugan
för första gången, och synen gladde honom; icke därför att
han hade byggt den, icke för något som stod i samband med
honom själf, blott därför att den syntes honom vacker. Liksom
en främling betraktade han sina egna händers verk, och som
en främling gladdes han åt det.
Han gick utom och inom, granskade och mönstrade;
mycket kunde han prisa, något måste han klandra. Men hans
ögon funno dock glädje äfven där hans tanke klandrade, och
denna hans ögons glädje syntes honom större än någon, som
han förut erfarit.
Slutligen stannade han framför dörren, och ett leende
gled öfver hans ansikte. Där, på dörrposten, ofvanför dörren,
hade han skurit en hök, som bar en dufva i sina klor. Han
mindes när det var; det var i hans kärleks första och
stoltaste tid.
Och som han betraktade denna sinnebild af sin kärlek,
konstlöst skuren i träet, sköto tankar upp i hans sinne,
icke en eller några, utan hundraden, såsom blommor skjuta
17. — Nationallitteratur, ly.
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
