Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Sånger och Sagor
jägaren, lekatten, som hopkrupen på grenen bidade sitt rof,
den smygande räfven, den skrämda haren, örnen, som satt
i stolt ensamhet på klippspetsen, höken och gladan, som
sväf-vade på bredda vingar, alla dessa hans ungdoms kamrater
och fiender blefvo lefvande under hans konstförfarna hand.
Så ristade han mannens och kvinnans saga, den eviga
kärlekssagan, och kvinnan bar dragen af hans sons moder.
Sällsamma äfventyr ristade han, en hjältes strider med troll
och vidunder, hans segrar och bedrifter, och hjälten liknade
hans son. Och i gåtfulla bilder ristade han sina tankar om
lifvet och döden och om de hemliga makter, som styra
människornas öden.
Men folket började vallfärda upp till Hökstugan. Om
kvällarna stodo stora skaror där och betraktade hans verk
och sökte tyda bilderna och gladde sig, när de sågo något,
som de själfva kände. Han såg dem gärna, och stundom
tydde han för dem de bilder, som syntes dem sällsamma
och oförklarliga. Hans röst hade blifvit mild, hans blickar
hade blifvit klara och lysande, alla böjde sig med vördnad
för hans hvita hufvud.
Men hvar natt sof han som förr i sin stuga nere i dalen,
ty nu syntes det honom vara en mening däri, att aldrig en
människa sofvit i Hökstugan.
En natt blef det ett starkt åskväder, så att människorna
icke kunde sofva. Äfven han låg vaken; men han gladde sig
åt blixtarna som bländade honom och dundret som döfvade
honom, ty hans fantasi eggades af naturens uppror och
skapade mäktigare bilder än någonsin förr. Men en blixt var
starkare än de andra, och medan det ännu skimrade rödt
för hans ögon, följde skrällen kort och skarp. Och han sade
till sig själf, att nu slog åskan ned. Så drog ovädret så
småningom fjärran, men han kunde dock icke somna.
En sällsam oro höll honom vaken. Det syntes honom,
att i denna stund hände något, som rörde honom. Han låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
