Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Reseminnen och Konststudier
gengångare, skepnader ur grafven och mörkret. Men öfver
graffältet lyfter Rom sina kullar mot himlen. Solen lyser på
hvita tinnar, på åsarnas krön teckna sig pinjernas kronor
stilla mot luften, och ur stadens djup lyfter S: t Peter sin
silfvergråa hvälfning.
Det första, stora och gripande intrycket af den romerska
campagnan undgår väl ingen, som icke kommer sofvande
till Rom, men de flesta glömma det snart åter i stadens brus
och vimmel. För den som lefver här en tid växer det upp
på nytt ur morgnarnas och aftnarnas tystnad, tar en fången
hvar gång man från höjden ser frigjord stadens underbara
horisont af människoverk och ödemark, smälter samman med
och blir oskiljaktig från Roms egen stämning af ett snabbt
och stilla förrinnande, sekler famnande ögonblickslif.
Utan campagnan vore Rom icke Rom. Milsvid åt alla
sidor, lägger den en gördel af ödemark kring staden och
af-skiljer den från den öfriga världen, gör den till något i sig
slutet, ensamt, fulländadt. Med långa armar sträcker den
sig in mellan utkanternas landtgårdar och de gamla
patricier-villornas allt mer sönderstyckade, snart försvinnande parker
och uppenbarar sig plötsligt midt inne i gatornas labyrint,
öfverallt där storhet och ruin bära vittne om det gamla Rom.
Det är icke endast Forum och Palatinen, det är många andra
af Roms torg och höjdplatåer, öfver hvilka campagnans ande
sväfvar, som äro liksom afläggare af den stora ödemarken
därute. Det är den som öfver Rom breder en himmel,
underbart fri och stor, där molnen dröja på sin färd, där
morgonljuset har de stora viddernas, slättens och hafvets fjärran
skimmer, och där aftonglöden har en världsbrands djup
och styrka, långsamt slocknande i natten. Det är den som
bär och gömmer världsstadens ruiner, själf den största och
skönaste af dem alla; under årtusendens kamp och skiften
har den ömsom varit förstöraren och förnyaren, grafven och
fostraren; den har segrande gått fram öfver dömda kulturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
