Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
Och jag gladdes, då jag röjde
mannens kraft, som oförvägen
emot frukterna sig sträckte,
och min glädje kvinnan väckte,
som mot blommorna sig böjde.
Men allt dunklare blef vägen,
där jag gick i tyst förbidan,
och jag hörde lifvets källa,
sakta kvälla
med en klang af skratt och kvidan,
barnaskratt och barnakvidan.
Och där källan sprang i dagen,
såg jag, undrande, betagen,
barnet, som vid brädden lekte,
och jag stannade och smekte
spörjande de späda dragen.
Barnet, det var du, Joconda!
Barnet, än ej man, ej kvinna,
men dock mer än man och kvinna.
I ditt ögas tysta fråga,
där det brann en sällsam låga
från förgångna sagostunder,
i din muns förskrämda böjning,
handens aningsfulla höjning,
har jag älskat barnets under.
Löftet, mer än verkligheten,
drömmarna, som ej förlossas,
det som brytes, det som krossas,
det som vissnar och förhärjas,
lifvets öfverflöd som bärgas
ofödt ren af evigheten,
glans af världar, aldrig sedda,
sång om öden aldrig skedda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
