Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
o*.
..o o *.
..o
Ur Dikter
minns du skimret på din ruta,
minns du tonen från min luta,
minns du tankarna och orden,
minns, joconda, minns du jorden?
Nej, du minns ej, rosen vissnat,
skimret slocknat, sången tystnat,
— allt blir stillhet, sakta glider
lifvets minne ur ditt sköte,
och allena, tyst du skrider
till det sista undrets möte.
Du är borta! — Fröjd och vånda,
allt är stoft, stoft är Joconda!
Är det du, hvars kyssar brände,
som jag älskade och kände?
Blek är munnen, sträng är pannan
och du synes mig en annan.
Barn af underbara öden,
inga gåtor mer dig skrämma,
inför stillheten och döden
endast joller är min stämma.
Han har segrat nu, den tyste!
Ensamhet är själens öde,
tecknet, på din panna skrifvet.
Dina läppar blott jag kysste,
— ensam gick du genom lifvet,
ensam gick du till de döde!”
Han tystnade. I stycken lutan bröt han.
Re’n bräckte dagen; blek blef lampans låga.
Och med en kyss på hennes panna slöt han
för sista gången hennes ögons fråga.
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
