Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
Hon ser oss ej, med hjässan sänkt hon skrider
och plockar ax och strå i kjortelns fång.
Hon går till sina värf, hon går att skörda
sin näring ur den åter vända jord,
och hennes blickar äro icke störda
af festens rika rester på vårt bord.
Med hårda fötter trampar hon i stycken
de skänker, som för hennes fot vi strött.
Men skall hon ock en gång, af mödan trött,
ur nya drufvor pressa skönhetsdrycken?
Ja, spörj den tigande! Dock, förrn vi skiljas,
må vinets rest i våra glas bli tömd.
Vi druckit många skålar, för vår viljas,
vår kärleks härskarinnor, — en är glömd.
Förrn dagen kallar oss och banden brista,
den skålen må vi dricka än, den sista.
”Dig, som oss lockar städs och städs bedrager,
hvars kalla drag af sköna masker höljs,
som trampar på hvar dröm, om än så fager,
och dock af drömmens åtrå städs förföljs,
som tog, förklädd, hvar kärleksed vi svurit,
som har vår längtans alla dräkter burit,
vår hemligt älskade, vårt äkta vif,
dig, du förrädiska och sköna lif,
vi hälsa! — Te salutant morituri!”
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
