Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Runius
Ett dichtat Lof, en konstig Lögn at smida,
Bewar mig’ GUDH! fast jag fick Gull som Gräs;
Hos mig som skref thet efter åt skull’ swida,
Och mediertid förarga then som läs.
Men när man har thet allmänna omdömet;
At ens Beröm ey smakar vtaf ärg:
När Dygden sielf är grunden til berömmet:
När thet ey är en sminck och falsker färg;
När för sig sielf en döder vtur grifften
Med lefnad sin frimodigt tala kan;
Och inte mer man finner vti skrifften
Än man förut i sielfwa wärket fan:
Tå är thet godt at skrifwa och berömma;
Thet är en lust, ja mer, thet är en plicht;
Man räds tå ey hwad afwunden lär dömma,
När orden af gierningarna få wicht.
Så är thet nu; ty mäste delen weta
Hwad mull thet är som nu på båren står;
Och at man ey behöfwer länge leta
Förr’n ämne nog man til thes loford får.
Här ligger död en Exemplarisk Qwinna:
Men hur förnäm måntro hon warit har?
Jo, förnäm nog: En Kiällar Mästerinna
Som i sitt stånd förnämst i riket war.
Ja, säger man, thet ther war wäl en ära:
Men lät oss se hur med Exemplet blir:
Hwadt godt kan en wäl vppå Kiällarn lära,
Ther man ju blott en daglig drickning sir?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
