Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans produktion är lika brokig som omfattande. Han
har, efter hvad listan öfver hans verk utvisar, uppträdt
som diktare af moderna tids- och kärleksnoveller, som
historisk romanförfattare och skönlitterär konstruktör af ett
skaldelif, som poet, satirisk gisslare af vissa tidslyten och
dramatiker. På alla dessa områden, utom måhända verskonsten,
dramat och satiren, har han skapat visserligen inte
alltid det bästa, men duktiga, i mycket förtjänstfulla och
särskildt genom stilens smidiga charm tilltalande alster. Man
får leta efter ett så vårdadt, så fint mejsladt, så mjukt och
flytande föredrag.
Lundegård skulle egentligen tillhöra åttiotalslitteraturen.
Också är det om denna och dess banerförare han ordar,
när han i ”Den stora dagen” jämför sin tidigare mannaålders
svenska diktare med 1900-talets. ”Vi unga började med en
medveten vilja att förnya eller åtminstone gjuta blod i de
gamla formerna,” säger han. ”Vi ville underkasta själfva
tidsidealen en granskning och, därest de befunnos
ouppnåeliga, i diktens form skapa urbilder, som människor kunde
förverkliga i och genom sitt lif — därför kallades vi realister
och materialister.”
Definitionen är kanske inte uttömmande, jag medger det.
Men så mycket bär den bud om, att man ville något och
att man då gick och bar på en idealism, som brann af ifver att
göra nytta. Lundegård inordnade sig aldrig i de
bekännelsetrogna förnyarnes efter Strindberg och Geijerstam
följande led. Redan i ”Röde prinsen” utropar han den mot
realisternas förhärligande af de små och undertryckta skorrande
lösen, att Afrodite och Sliparen aldrig kunna eller böra räcka
hvarandra handen, ty Sliparen är och blir en paria, en andens
plebej, en slaftyp. Och han slutar med att uppsäga mästaren
tro och lydnad, kväfd af hans gråvädersluft. Men det hindrar
ej, att vi i hans böcker från 1890-talet möta begäret att
förbättra, den entusiasm, den reformationsglöd, som oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
