- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 20. August Bondeson ; Ola Hansson ; Sophie Elkan ; Axel Lundegård ; Daniel Fallström /
22

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


DANIEL FALLSTRÖM.



*



Karl Daniel Fallström är icke, som man kunde vänta
sig, stockholmsbarn. Född i Gefle 1858, ärnade han först
bli aktör, men öfvergick sedan till journalistiken, där han
gjorde sina lärospån som Aftonbladets korrespondent i Paris
åren 1880—81. Sedan slog han sig på vitterheten, debuterade
med Novelletter (1881) och Fragment (1883) och uppträdde
som fullfärdig skald 1887 med samlingen I vinterkväll. Tre
år senare, 1890, utgaf han dikterna Krysantemum, 1892
Vildrosor, 1902 I gyllenrödt, 1905 Hvita syrener, 1907 Blåeld
och 1909 Svalor. Ett urval af hans produktion inrymdes i
Valda dikter (1898) och Gyllene liljor (1903—04).

Som teaterförfattare har Daniel Fallström skrifvit
proverbet En förmyndares visit (1887) och texten till Helene
Munktells opera I Firenze (1889). Som novellist har han
gifvit oss prosaberättelserna Man och hustru emellan (1902)
samt Svarta hjärtan och röda (1903). Som öfversättare har
han med smak och talang tolkat versdramerna Talismanen
(1896) af Fulda samt Gurre (1906) och Renässans (1911) af
Holger Drachmann.

Fallström intager i vår på helt andra strängar spelande
diktning en plats för sig. Han är vaganten bland våra skalder,
en natursångare, kunde man säga, därför att han älskar det
sunda, starka, obundna naturlifvet, inte rousseauisternas
obestämdt svärmiska paradisdröm, men den på vägar och
stigar flanerande, från hyllningskvädet i festsalen till
serenaden vid jungfruburen ilande trubadurens alla band
föraktande naturberusning. Han tillber äfven som naturens
skönaste gåfvor vin och kvinnor. Han fröjdar sig åt en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 3 17:53:02 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/20/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free