Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det biir aldrig någon karl af dig, om du är en sådan later
stut. — Se på mig! Tror du, att jag hade blifvit den karl,
jag är, om jag hade varit så lat till att läsa som du? Nehej,
du! Jag skötte mig allt på ett annat vis, jag, fast jag aldrig
hade någon skolemästare, som hållde efter mig. För sen
mor min bara hade lärt mig att läsa rent, sen så fick jag allt
reda mig själf, jag. När jag kom ut näfvastor som vaktepåg,
så hade jag boken med mig i lomman hvar dag, som Gud
gaf, och läste, så det dånade uppe på fäladen. Och medan jag
tjente dräng, så läste jag många timmar hvar söndag. Och
derför så gick det också för mig att slå mig fram, när jag
hade mist min högre arm i tröskeverket. Jag undrar just,
hvad du skulle ta dig till, om du miste din högre arm i
tröskeverket. Då så finge du allt gå på socknen. Men du,
jag gaf mig åstad med de dalerna, som jag hade sparat af
mina löner, och in till den stora staden Göteborg, och der
läste jag och räknade och skref med, fast jag fick öfva mig
med venstran, och det var för en magister, som hette
Högström. Och när jag så hade vatt hos honom i sex veckor
och läst och räknat och skrifvit — kom ihåg bara i sex
veckor! — så sa’ magistern till mig:
’Ja’, sa’ han, ’nu får Hans Persson ge sig hem till sitt
land igen och hålla skola, när han vill och så mycke han
vill, för nu så är Hans Persson så lärd, så nu kan han inte
lärdare bli.’
Det sa’ magister Högström. Och sen så var jag karl.”
Derefter återupptog han förhöret. De flesta barnen
redde sig ganska väl i sina stycken. Det var endast en äldre
gosse till, vid namn Abraham, hvilken ej nöjaktigt kunde
besvara frågan, hvarföre han ock måste loma af ner till den
nedersta bänken för att skämmas tillsammans med sin
olyckskamrat Aron. Dock skämdes de ej så synnerligen
allvarligt, ty då jag vände mig om för att se på dem, så sutto
de båda och skrattade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
